För tusen år sedan beboddes slätterna utanför Anundshög av ett högt stående samhälle som under hundratals år blivit bortglömd. Vi talar om en folkgrupp vars kulturliv låg hästlängder före sin samtid i ett samhälle där filosofin blomstrade. Vi talar förstås om den högt stående och mycket civiliserade Saccusätten. I deras samhälle uppmuntrades folket att leva med stil och klass. Det handlade om att söka efter kunskaper i skriftrullar men lika mycket om att upptäcka världen på egen hand.  Det handlade om att klä sig propert men bekvämt i vit pösskjorta och blågula hosor och om att alltid föra sig med vett och etikett.

Ätten Saccus var det första släktskapet i det blivande konungariket Sverige som förde handel med den europeiska södern. Detta bidrog till att deras samhälle blev till en kulturell oas där man dessutom kunde finna de mest av exotiska varor. När andra inmundigade mögligt bröd, drack mjöd i horn och sov tillsammans med grisar, serverades det här vin, dadlar, honung, ost och vindruvor. Samhället var uppbyggt på den store filosofen Anunds politiska resonemang (skriftrullarna ligger än idag begravda tillsammans med honom i Sveriges största gravhög). Anund var enastående på många sätt, han var enormt stark och det sägs att han med lätthet lyfte upp kor som fastnat i kärren. På morgnarna berättas det om att han nystade ost och trampade vindruvor samt reparerade slitna kläder. Vid festtillfällen fick han samtliga gäster att tappa andan med sitt charmerande och trollbindande tal, ackompanjerat av graciösa poser. Det viskades storögt om att denna vackra man med pösskjorta som nyfallen snö tycktes tåla hur mycket vin som helst, men trots sin otörstlighet alltid uppförde sig med stil och klass.

På Anunds tid spelade det ingen roll om man var man eller kvinna. Detta genomsyrade även Saccus samhälle som växte fram ett hundratal år senare. Herr och fru Saccus var talmän och skrev endast ner beslut och lagar som röstats igenom av hela befolkningen. Sysslor delades ut efter var och ens önskemål, produktionen i sig blev aldrig lidande då alla ställde upp för varandra vid behov. Byn sprudlade av livsglädje och harmoni. I efterhand har högt ansedda forskare funnit att runt Anundshög existerade det som vi idag drömmer om när vi talar om det utopiska samhället. Men det varade dock inte för evigt. En av de mest framstående kokerskorna Jaanet reste ofta ner till kontinenten och förde en dag med sig hem tio dussin tunnor okänd dryck samt tjugo stycken nakna karlar. Karlarna söp sig redan första kvällen redlöst onyktra och sprang omkring och antastade stora delar av befolkningen. Strax innan solen gick ner denna sommarafton föll de ihop i en stor hög på en gräsplätt. Saccusätten skickade ut fyra kvinnor och män som lyfte bort dräggen (det sägs att de var germaner) och slängde ner dem i en sjö i närheten. Tre år senare kom det ett ödesdigert år. Transporterna med vin, ost och den populära drycken rom kapades av pirater i Östra sjön. Folk saknade festandet och i ren desperation rullade folket till slut fram de tio dussinen tunnor med okänd dryck ut ur förråden. Trots den beska eftersmaken och trots att människorna både under fyllan och i det vardagliga livet började bete sig allt mer primitivt fortsatte sörplandet av den brunsvarta smörjan. Inom sin tid upphörde alla aktiviteter i den högt stående byn där Saccus regerade tillsammans med hela befolkningen. Invånarna lämnade till slut landskapen runt Anundshög och de flesta reste ner till de germanska länderna för att söka efter källan till den svartbrunaktiga drycken. Minnet av civilisationen Saccus försvann inom en generation spårlöst ut i tomma intet.

Många hundra år passerar utan vetskap eller kännedom om Saccus fulländade samhälle. En dag föds dock en pojke av alldeles säreget slag. Han växer upp till en ståtlig man med långt hår och välansad mustasch. Han lever dock med ett kall som för honom är alldeles för stort att förstå. Han reser land och rike runt och vandrar otröttligt fram och tillbaka. Till slut fastnar han för en stad belägen mitt i Östersjön, Visby på Gotland.  Han vet inte varför han köper en vit pösskjorta men han vet att ingenting har känt så rätt. Han stoppar ner sin saker i en påse och ger sig ut för att leta efter någon som kan hjälpa honom med hans gåta, han sätter sitt hopp till stans strövområdet och krogar. Det går fler år och svaret blir allt svårare att få fatt då han oturligt nog blivit ovän med många krögare, dessvärre blir ofta ett geni missförstådd.



Men en eftermiddag sker det något som egentligen hela Nordens själ har väntat på. En mycket klok och vis kvinna ser på avstånd in i den vilsna mannens själ och ser det stora arv han bär på. Hon tar inte kontakt då hon inser att mannen kommer att följa efter henne i all evighet om hon berättar sanningen. Hon nöjer sig med det vaga men ändå tydliga budskap hon sett och ger sig av hemåt till sin boning. Oraklet (som hon med tiden kommer att kallas) hade sett det näst intill gudomliga samhället Saccus men läste budskapet på sitt eget tungomål och uttalade därför högt: ”Påsarna.” Saccusmannen eller Påsmannen bar på en uppgift han inte klarade av att utföra, Oraklet tog därför över ansvaret. Hennes uppgift som hon tolkat den gick ut på att skapa en liten spegelbild av det förgångna, att bjuda den nuvarande tiden på en glimt av det som en gång var. För det första såg hon till att sy Påsarnas fana, svart och vit med guldbrun påse. Sedan tog hon tag i de svårare bitarna. Det handlade om att finna de ädla och rena egenskaperna som Saccus och hans befolkning en gång hade besuttit. Vad hon inte förstod eller lyckats se i Påsmannen var att egenskaperna hon sökte efter egentligen var den store filosofen Anunds. Uppgiften var med andra ord att finna personer som hade någon av Anunds rena egenskaper i blodet.


Plötsligt dök en man upp ur en gränd, han hade en pösskjorta vit som snö och Oraklet döpte honom till Pöspåsen då den påminde mycket om skjortan i synen. Hon såg en man som låg och skrattade och njöt trots att han hade ett tjog med tomma flaskor och krus vid sin sida, hon förstod att denna man kunde festa som ingen annan och tilldelade honom namnet Fyllepåsen. Bredvid Fyllepåsen stod en man som talade med stor och tydlig kraft och hon kände igen det konungalika talet och kallade honom Häroldspåsen. Vid en spis stod två mycket unga, söta och förföriska töser, Oraklet såg deras skönhet och förstod att deras aptit var enormt stor och utnämnde dem till Gottepåsen och Snaskpåsen. På kvällen bestämde hon sig för att gå till krogen med två av sina kära vänner. Det blev dock mycket väntan innan de kom iväg eftersom den ena vännen tog mycket god tid tid på sig. Hon kände då igen något ur synen (som egentligen var Anunds degardag som han hade var tionde dag) och ropade ”Såspåsen”! Den andre vännen blev mycket sur över all väntan och Oraklet insåg att det var ett äkta rent dåligt humör och gav väninnan namnet Surpåsen. Väl på krogen hoppade en ståtlig man upp på deras bord och började dansa magdans. Han ställde sig sedan mot en vägg läppjandes på en öl. Samtliga blev fullständigt hänförda och Posepåsen var funnen. Krogen visade sig vara en utsökt plats för att finna män och kvinnor av rätt virke. Innan aftonen var över var ytterligare tre påsar med i gemenskapen, de alerta och karismatiska karlarna Kulpåsen och Gympapåsen samt den charmerande Prasselpåsen. Oraklet såg att Kulpåsen var umgängets mästare, en sådan person som alla vill ha med på en tillställning. Han sjöng vackert, han skrattade hjärligt och han sprudlade av glädje. Gympapåsen visade smidigt upp konststycken på innergården och Oraklet tvivlade aldrig på att han var en av de utvalda. Prasselpåsen kände själv kallet till Påsarna, hon flöt fram över golvet och talade med mild röst och presenterade sig som Snuskpåsen. Oraklet talade då om att Prassel var hennes namn. Det var Systerpåsarnas utstrålning och utsökta etikett som fångade Oraklets intresse utanför krogens grind, hon namngav dem Systerpåsen Blå och Systerpåsen Gul. De båda fullbordade mängden godhet och livsglädje som Oraklet sett i synen. Hon tänkte att hon kanske gått lite för långt, alla samhällen har ju faktiskt en liten blind fläck. Hon bestämde sig därför att inviga en man utan talang och fann en onykter karl som inte alls var stilfullt berusad, Pråjspåsen.

De utvalda samlades till slut bakom Påsarnas fana och historiens vingslag ekade mellan hustaken där de vandrade ut på Visbys gator. Detta var de stiligaste, klokaste och mest talangfulla män och kvinnor som Norden hade skådat sedan Anunds tid. Nya Påsar hittades dessutom med tiden. Grannpåsen visade sig sitta inne med ovärderlig kunskap om Påsmannen och kunde komplimentera Oraklets syner. Mer muskelkraft samt kvicktänkthet tillfördes genom värvningen av Eternellernas starka man, Systempåsen. Sipspåsen bidrog till än mer glädje i form av musik och muntert festande. Pappåsen blev det sista tillskottet till Påsarna, en man som hängivet dyrkar och hyllar Anund och hans gravplats.

En dag fick Häroldspåsen en uppenbarelse av Anundshög och på den stora höjden såg han en fana i blått och gult. Han förstod då plötsligt hur allt hängde ihop! Han berättade för alla Påsar om Anund som senare influerade till samhället Saccus, om hur Påsmannen inte förstått sitt kall och om hur Oraklet till slut löste delar av gåtan. Häroldspåsen hängav sig till ett kall som han känt under en lång tid. Han tog sig namnet Skräddarpåsen och började sy klassiska Saccuskläder och tillverkade en ny flagga, en autentisk blågul Saccusfana i siden. Vägen låg nu öppen för Påsarna att sprida sina kunskaper om hur man festar, hur man posar, hur man syr kläder, hur man äter gott… hur man upplever och når den optimala lyckan. Med tusenåriga anor tar vi nu oss an uppgiften att finna människor som besitter egenskaper som avspeglar Anunds. Vi är de stolta arnika Påsarna som härstammar från paradiset Saccus och vi kan lova er, vi vet hur man festar!

*Andra grupperingar som hämtar inspiration från Anund är firman Badelunda Boys, punkbandet Nya Ungdomar och Badelunda hembygdsförening.